Förebyggande åtgärder – en kort sammanfattning

Skolk handlar aldrig enbart om individuella faktorer. Orsakerna är många, men hur ska problemet åtgärdas? I de inlägg som gjorts visar flera rapporter och avhandlingar på både orsaker och åtgärder, och inget talar för den typen av sanktioner som föreslås i dilemmat. Snarare är det så att det handlar om förebyggande och långsiktigt arbete. Så istället för att se skolket som individens problem bör man se över rutiner och reagera i tid. Bland förebyggande åtgärder som nämns i inläggen står bl.a.

• att lägga gemensamma krafter på att bygga upp förtroendefulla relationer till eleverna för att bygga upp deras engagemang och skapa höga förväntningar.
• att ge unga människor utbildning i hur de ska hantera sitt välbefinnande.
• det är viktigt att skolan har höga förväntningar.
• samarbete med föräldrar och kontroll på närvaron och tydliga rutiner för uppföljning.
• elevernas medbestämmande för att öka känslan av sammanhang och skoltrivsel.
• drogförebyggande insatser.
• kontingent uppmuntran.
• telefonkontakt på morgonen, elevvårdskonferenser, elevassistenter, kamratstödjare, mentorssystem, snabba reaktioner och åtgärdsprogram. Samarbete med elevhälsan

Ytterligare forskning från Sverige

I en kommande avhandling vid Karlstads Universitet undersöker Hans Ek "vilka psykologiska faktorer som leder till att ungdomar inte går till skolan och vilka behandlingsformer som är effektiva". Hans Ek är doktorand, utbildad socionom och psykoterapeut, samt handledare med inriktning på Kognitiv beteendeterapi. Han menar att Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) i dagsläget har svårigheter med att ge rätt stöd till skolkare som har kontakt med psykiatrin eller primärvården. Avhandlingen är en journalstudie där han undersökt journaler till flickor och pojkar mellan 13 till 17 år, som kommit i kontakt med vården på grund av skolk och skolvägran. Han har också undersökt en kontrollgrupp med ungdomar som skolkat, men kommit i kontakt med vården av andra orsaker. Hans Ek menar att problembilden hos de skolkande ungdomarna är komplex. Hans erfarenhet är att många ungdomar i den nämnda gruppen, saknar bra copingstrategier, vilket visar sig i att de får svårt att hantera ångest och motgångar som drabbar dem i olika situationer, vilket i sin tur kan leda till depression och ångestrelaterade problem.

En del av resultatet från kommande avhandling går att läsa i Hans Ek och Richard Erikssons artikel, Psychological Factors Behind Truancy, School Phobia, and School Refusal (2013) som publicerats i Child & family Behavior therapy. 

I artikeln beskriver bl.a. författarna hur samverkan mellan vård och skola kan hjälpa elever att bryta skolkmönstret. Ett sådant samarbete kring elevens situation, ger skolpersonalen stöd när det gäller vilka krav de kan ställa på eleven. Författarna föreslår även att skolpersonal ska få utbildning om KBT och de ger även råd om hur man på ett tidigt stadium kan upptäcka depression och ångest. Att ge unga människor utbildning i hur de ska hantera sitt välbefinnande, är ytterligare en förebyggande åtgärd som författarna föreslår.

Eks forskning underbygger inte de sanktioner som skolledaren och klassläraren vill införa. Det handlar istället om att utreda elevens psykiska hälsa och att erbjuda behandling i form av KBT. Det gäller att bryta skolkmönster och samverka med såväl föräldrar som med vården för att kartlägga elevens situation. Först därefter sätter man upp realistiska mål för att få tillbaka eleven till skolan.

Att upprätthålla skolplikten?

I en artikel i Educational review (november 2008) går den brittiska artikelförfattaren Karen McIntyre-Bhatty igenom de senaste femton årens forskning kring skolk. Som nämnts i äldre inlägg på denna blogg finns det goda belägg för kopplingen skolk och låg utbildningsnivå, hög arbetslöshet samt ökad kriminalitet. Trots att det de senaste 25 åren forskats intensivt i Storbritannien kring varför elever skolkar och hur man ska minska frånvaron har ingen större minskning av skolfrånvaron kunnat noteras.


I Storbritannien har skolan, liksom i vårt land, i allt högre grad tagit på sig en fostrande roll från 1950-talet och framåt, en institution av socialt och moraliskt upprätthållande i landet. Eleverna kan ses som kuggar vilka formas i skolvärlden för att sedan tjäna landet på bästa sätt såväl ur ekonomisk och politisk synvinkel. Elevernas egna behov och intressen är med andra ord inte särskilt viktiga. Att statens angelägenheter går före de individuella barnens kan enligt McIntyre-Bhatty sprida en känsla av hopplöshet som i sin tur resulterar i skolfrånvaro. Artikelförfattaren pekar på att forskarna Dwyfor Davys & Lee (2006) funnit att frånvaro från skolan var direkt kopplad till känslan av att det sociala och ekonomiska systemets orättvisa. Den engelska skolan är klart inriktad på jämförelse och konkurrens mellan eleverna, med ständig testning och nivåindelning. Att en del elever tidigt får dålig självkänsla kommer nog inte som en överraskning. I det statliga brittiska skolsystemet finns inte heller den valmöjlighet som finns i det svenska att själv söka sig till en skola. De statliga skolorna konkurrerar inte med varandra och eleverna tilldelas en skolplats, vilken i all högre grad sker genom lottning. Föräldrar och elever kan med andra ord inte visa sitt missnöje med en skola genom att byta till en annan.


Den brittiska skolan tycks enligt McIntyre-Bhatty ha svårt att ge såväl elever i behov av särskilt stöd adekvat undervisning, men missar detsamma även hos särskilt begåvade elever. Gruppen av skolkare är inte homogen utan består av personer med många olika anledningar till att man inte går på lektioner. Faktorerna är de samma vi sett i andra inlägg på denna blogg: grupptryck, relationella problem med såväl personal som jämnåriga, missnöje med undervisningen, familjeproblematik, mobbning, inlärningssvårigheter…


Så hur har man försökt lösa frånvaroproblematiken från de då inte alltid optimalt fungerande engelska skolornas sida? Man använder, likt de svenska skolorna, skolplikten. De engelska skolorna har under de senaste femton åren i allt högre grad hotat med och i många fall startat juridiska processer för att stämma vårdnadshavarna för att de inte följt skolplikten. Ofta har dock skolorna dragit tillbaka stämningarna vilket fått resultatet av såväl vårdnadshavare som elever känt sig ”untouchable”. När elever med tvång hämtats till skolan har det i många fall lett till ett så utagerande beteende hos eleverna att de inom kort stängts av från skolan i väntan på annan placering. En sådan placering kan många gånger ta mellan tre och sex månader då eleven inte har någon skolgång alls utan istället får göra annat, t.ex. förkovra sig inom den kriminella banan.


Nu, efter en lång genomgång av det engelska skolsystemet, kommer vi till en av de saker som förvånade mig med McIntyre-Bhatty´s artikel: Det finns ingen skolplikt i Storbritannien. I the Educacion Act (UK parliament 1996) står det att läsa att föräldrar till barn i skolåldern ska tillgodose att detta får adekvat undervisning för sin ålder och förmåga. Dock kräver inte skollagen att eleven går i skola för att få denna undervisning. Skolk är olagligt, men att ta sitt barn ur en kommunal skola och istället undervisa det hemma är lagligt. Detta är något som alltfler skolledare upptäckt och idag är det många skolor som uppmuntrar vårdnadshavarna att ta sina barn ur skolan. På så sätt når skolorna högre resultat och får finare siffror att redovisa för den engelska skolinspektionen. I Sverige har hemundervisning förekommit men sedan 2010 har vi tillsammans med Tyskland de mest restriktiva lagarna kring hemundervisning i Europa.


Så hur går det då för de elever vars föräldrar tar dem ur skolan och undervisar dem i hemmet? Här kommer nästa överraskning från McIntyre-Bhattys artikel: skolbarn som är ständigt frånvarande från skolan är som vuxna överrepresenterade bland lågutbildade och ekonomiskt svaga. Däremot har det visat sig att skolbarn som undervisats i hemmet ligger före och på högre nivå än genomsnittliga skolbarn i samma ålder. McIntyre-Bhatty hänvisar till en studie där man sett att de många av de socio-kulturella faktorer som brukar användas som förklaring till skolk inte spelade någon större roll när det gällde resultatet av hemundervisningen. Såväl i fattiga som i medelklassfamiljer lärde eleverna sig mer och i snabbare takt än i skolan. En förklaring kan vara att man slapp jämföras vid hemundervisningen och fick en lugnare studiemiljö. Elever med olika former av inlärningssvårigheter kunde lära i egen takt och på ”sitt” vis. Begåvade elever kunde arbeta i sin takt och på sin nivå utan att behöva vänta in den övriga klassen. Dock undviker McIntyre-Bhatty att diskutera frågan om social träning med jämnåriga, något som kan bli ett problem om man undervisas i hemmet. De akademiska resultaten blir högre men hur blir den sociala förmågan?


McIntyre-Bhatty pekar i sin artikel på att man kan återföra en del skolkande barn till skolan genom rätt åtgärder, men att man också måste fråga sig om skolan verkligen är till för alla.
Och då är vi där igen: Ska skolan vara det enda alternativet? Utvecklingen har gått mot att vi går minst 12 år i skola (grundskolan samt gymnasiet) och i många fall ännu några år på högskola. För inte så många decennier sedan kunde man gå ut nionde klass och faktiskt börja arbeta inom industrin. Hur ska vi tänka nu när de okvalificerade jobben inte längre finns? För även i Sverige drabbas ungdomar av känslan av hopplöshet, av att vara kuggar i den stora samhällsmaskinen. Och då är det kanske svårt att motivera sig att gå på den där genomgången kring ”mekanikens gyllene regel” eller ”nationalismen under senare delen av 1800-talet”. En sak är säker: någon enkel lösning med en typ av åtgärd eller sanktion kommer inte att kunna lösa frånvarofrågan, varken på en högstadieskola i London eller i Säffle.

Satsa på förebyggande åtgärder mot skolk

Regeringens åtgärder mot skolk består i att skolk ska skrivas in i terminsbetyget och rapporteras till hemmet samma dag. Dessutom ställs högre krav på skolans förebyggande arbete och elevhälsoarbete (Utbildningsdepartementet: Krafttag mot skolk). Detta kan vara anledningen till att rektorn vill sätta in kraftfulla åtgärder mot skolk. Vissa av regeringens förslag på åtgärder kan uppfattas som sanktionerande medan det även finns förslag på förebyggande åtgärder.

Hattie (2012) förklarar vikten av att alla i skolan samarbetar med att rikta fokus mot de dagliga undervisningsrutinerna och att alla är ansvariga för att dessa lyckas. Det handlar om att förstå hur våra förhållningssätt och attityder påverkar eleverna. Framgångsrika metoder anser han vara bl.a. höga förväntningar på alla elever, stark personlig anknytning mellan elever och vuxna, engagemang hos eleverna och effektivt samarbete med samhället utanför skolvärlden. En ”felaktig” drivkraft anser han vara ansvarsutkrävande av eleverna. Sanktionerande åtgärder vid skolk kan anses vara ansvarsutkrävande och enligt detta synsätt verkningslösa. Som Hattie beskriver skulle det vara mer lämpligt att lägga gemensamma krafter på att bygga upp förtroendefulla relationer till eleverna för att bygga upp deras engagemang och skapa höga förväntningar. Dessa rutiner för lärande skulle fungera som ett förebyggande arbete mot skolk. Han menar att det är viktigt att lärarna agerar som förändringsagenter. Deras roll är att ändra eleverna till vad vi vill att de ska vara, kunna och veta, vilket understryker det moraliska syftet med utbildning och innebär en skyldighet för lärarna när de gäller de moraliska aspekterna av undervisningen. Mot denna bakgrund kan man se det som en av lärarnas viktigaste uppgifter att motverka skolk och därför bör skolans dagliga rutiner byggas upp på ett sätt som främjar en positiv lärmiljö och förebygger skolk.

Jag tror som Hattie att det är viktigt att skapa gemensamma dagliga rutiner och att alla som arbetar inom skolan samverkar till att vara förändringsagenter för eleverna. I praktiken skulle det innebära att fokus skulle vara olika för olika elever, dvs för någon skulle fokus vara ökade kunskapsresultat medan för någon annan skulle det vara att komma till skolan. Lärarna och skolledningen måste analysera vilka elever man har på skolan för att komma fram till vilka metoder mot skolk som är effektiva.

Socialstyrelsen (2013: Socialtjänstens arbete med ensamkommande barn och ungdomar) berättar att nyanlända elever inte har likvärdiga möjligheter att nå skolans mål och att de inte blir delaktiga i skolans och samhällets gemenskap. Det kan bero på olika faktorer, exempelvis på hur undervisningen organiseras i kommunerna. Skolgången är i hög grad beroende av hur skolan samarbetar med vårdnadshavare och andra inom elevens nätverk. Vid skolk är det vanligtvis först vårdnadshavare som först märker om eleven skolkar, därför måste skolan ha ett samarbete med dem. I mötet med nyanlända elever måste man komma ihåg att vårdnadshavare ofta inte är bekanta med det svenska skolsystemet och att det kan finnas andra hinder som exempelvis, språkliga problem, kulturkrockar eller ohälsa som försvårar kontakten. Dessutom finns många elever som inte har någon vårdnadshavare och där kontakten då istället sker via god man och ofta boendepersonal. Om det förebyggande och åtgärdande arbetet mot skolk i hög grad bygger på sanktionerande åtgärder i likhet med vad regeringen beskriver kommer man ha svårt att komma åt dessa nyanlända elever och dessutom kanske även komplicera kontakten med vårdnadshavarna. Skolan måste därför lägga tonvikten på arbetet mot skolk på det förebyggande arbetet för att på ett framgångsrikt sätt nå fram till alla elever på ett likvärdigt sätt. Dessutom behöver skolan bygga upp ett gott samarbete i
nätverket kring nyanlända elever som gör att information når ut till alla och gör det lättare att komma åt orsaken till skolk och att sätta in fungerande åtgärder.

Hattie beskriver att föräldrar har en viktig roll i elevernas skolframgång då ett starkt engagemang med höga förväntningar kan ge bättre skolresultat. När det gäller skolor som tar emot nyanlända eller ensamkommande elever måste lärare och skolledare bygga upp ett förhållningssätt som inte bygger på föräldrarnas delaktighet i skolan. Det rör sig om avsaknad av föräldrar, eller föräldrar som inte är bekanta med det svenska skolsystemet och språket och därför inte kan förväntas stötta upp eleverna. Istället måste skolan hitta andra metoder och rutiner för att skapa en undervisning som skapar engagemang hos eleverna. När det gäller skolk i den aktuella elevgruppen kan man fundera kring orsaker och åtgärder på ett annat sätt än när det gäller elever som har föräldrar som är etablerade i samhället. Åtgärder som att rapportera till hemmet samma dag eller att skriva in skolk i betyget fungerar troligen bättre då. Orsakerna till skolk kan vara många, exempelvis psykisk ohälsa eller brist på hållbara relationer till vuxna i skolan. Det är viktigt att skolan har höga förväntningar och bygger upp förtroendefulla relationer till dessa elever, något som fungerar som förebyggande åtgärder mot skolk.

Rätten till utbildning - om elever som inte går i skolan

I Skolverkets rapport Rätten till utbildning – om elever som inte går i skolan (Rapport 309, 2008), tar man upp olika studier om ogiltig frånvaro. Syftet är att kartlägga omfattningen av, och orsakerna till långvarig ogiltig frånvaro samt att visa exempel på åtgärder. Rapporten sammanfattar bl.a. Annelis Jönssons metastudie Skolk – en forskningsresumé (1990). Hennes kartläggning omfattar 100 svenska skolor från 1950-talet t.o.m. 1980-talet. Tidigare forskning om skolfrånvaro ger viktiga kunskaper om orsaker till frånvaro, och vad man kan göra för att minska och förebygga en fortsatt negativ trend. Jag tänker främst lägga fokus på de förslag på åtgärder som nämns i rapporten, samt hur man kan arbeta förebyggande.

 

Rapporten visar att effektiva insatser för att motverka frånvaro är: täta kontakter och samarbete med föräldrar och kontroll på närvaron och tydliga rutiner för uppföljning. Detta gäller oavsett om eleverna har ströfrånvaro eller är långvarigt frånvarande. Vid det senare krävs även ytterligare insatser och exempel som nämns är: telefonkontakt på morgonen, elevvårdskonferenser, elevassistenter, kamratstödjare, mentorssystem, snabba reaktioner och åtgärdsprogram. Samarbete med elevhälsan samt institutioner som BUP och socialtjänsten, är viktigt när situationen kräver det. En annan aspekt som främjar närvaron är elevernas medbestämmande för att öka känslan av sammanhang och skoltrivsel. Den elev som varit frånvarande måste få ta igen det som förlorats i studierna annars finns risken att ströfrånvaron utvecklas till något mer långvarigt.

 

Det har visat sig att föräldrar och skola ofta ger olika infallsvinklar på orsakerna till frånvaron. Därför är det centralt att skolan utreder vilka de bakomliggande problemen egentligen är. Detta för att kunna sätta in rätt åtgärder. Enligt rapporten framgår det ”att skolan alltför snabbt bestämt sig för en lösning, som sedan inte visat sig fungera därför att det inte utretts tillräckligt vad som är problemet. Min uppmaning till skolledaren och klassläraren i ovanstående dilemma blir därför att man först bör fråga sig hur man utrett de bakomliggande problemen till skolkningen i klassen innan man beslutar om sanktionsåtgärder.

 

En betydligt nyare bok i ämnet skolk är Tillbaka till skolan – metodhandbok i arbetet med unga hemmasittande barn och unga (Gladh, Marie och Sjödin Krysmyntha, 2013). Jag har precis fått den i min hand och inte haft möjligheten att läsa den fullt ut ännu. Jag tar mig dock friheten att tipsa andra intresserade just för att den ger praktisk handledning kring hur man kan arbeta förebyggande. Författarna har bred erfarenhet som specialpedagog och kurator/psykoterapeut och tillsammans förenar de sina arbetsområden i en metod som de kallar ”Nyckelmetoden”. I bokens inledning beskriver författarna sin metod som entvärprofessionell samverkan. Metoden tar avstamp i det faktum att det psykosociala behöver det pedagogiska för att överhuvudtaget få till ett utrymme för samtal och att det pedagogiska behöver det psykosociala för att hitta rätt tajming och möjlighet att koncentrera sig på skolarbetet... där nyckeln är kvalificerad psykosocial och pedagogisk kartläggning (s8). Det här väcker i alla fall mitt intresse och min nyfikenhet och gör mig intresserad av att fördjupa läsningen av Tillbaka till skolan.

Skolk ur elevernas och skolans perspektiv

Ann-Sofie Strand lägger i sin studie (2013) fokus på eleverna som en del av ett socialt system, skolsystemet. Utifrån detta systemperspektiv kartlägger hon det hon kallar systemkrafter. Alltså de faktorer som drar eleverna i riktning bort från skolan och mot ett utanförskap eller i riktning mot delaktighet i skolan. Hon identifierar utifrån detta en rad riskfaktorer och stödfaktorer som inverkar på eleverna i skolsystemet och som hon delar in i tre kategorier. Individuella faktorer såsom alkohol, droger, inlärningssvårigheter, psykologiska och neurologiska svårigheter. Psykosociala faktorer såsom mobbing, stress och utanförskap. Skolmiljö/Skolethos där hon tar upp bemötande, förtroende för lärare och elever samt relationer. Utifrån denna kartläggning diskuterar Strand vidare hur skolsystemet fungerar för ungdomar som utvecklat en hög frånvaro. Hon gör detta utifrån fyra utanförskapsskäl som Stigendal har benämnt som upplevelse av brist på meningsfullhet, mobbning, brist på stöd samt utstöttning.

Strand menar att det formella psykosociala stöd som vissa elever fick skulle kunna påverka eleverna i riktning mot en fungerande skolsituation. Det finns dock ingen sådan koppling mellan mängden insatser eller typen av insatser och minskat skolk och anledningen är troligen, enligt Strand, att det saknas samordning mellan insatserna och det saknas kontinuitet i dokumentation och insatser. I intervjuer med skolpersonal stötte Strand på uttalande som visade på systemkrafter som både drog mot en fungerande skolgång och bort från skolan och skolsamhörigheten. Bland annat fanns återkommande uttalande om att elevens svårigheter var individuella, att eleven i fråga var slö, lat och oengagerad samt att personalen uttryckte sig uppgivet om eleven och fortsatt skolgång. I de fall personal ställt förväntningar och uppmuntrat kan detta istället ses som en systemkraft som drar mot en fungerande skolgång enligt Strand.

Utifrån ungdomarnas egna perspektiv verkar de flesta aktivt ha valt bort skolan. I den till synes homogena grupp fann dock Strand en stor variation på bakomliggande orsaker. Flertalet av de skolkande eleverna i studien hade dokumenterade relationsproblem och uttryckte att de upplevde ensamhet, isolering, fysisk smärta eller rädsla i skolsituationen. Strand poängterar att det stöd som skolan enligt dokument eller enligt personals utsago gav eleverna inte alltid uppfattades som stödjande av eleverna själva.

Strand betraktar skolk som ett socialt problem bland många andra. Konsekvenserna av skolket uppträder ofta utanför skolan vilket gör att man på skolan inte talar om skolket som ett socialt problem utan förknippar det med karaktärsegenskaper eller individuella beteende. Strands slutsats är att skolan bör arbeta med ett salutogent perspektiv för att öka elevernas delaktighet, det psykosociala skolklimatet/skolethos och social inkludering för att stärka systemkrafter som drar mot en fungerande skolmiljö.

Då är ju frågan hur man kommer till rätta med detta genom ökad kontroll?

Skolk - sund protest eller riskbeteende?

I sin FOU-rapport (2004:1) diskuterar Martin Karlberg och Knut Sundell olika synsätt på skolk ur ett sociologiskt perspektiv. Det är en studie som sammanställer tidigare forskning och jämför med data från Stockholms drogvaneinventering från 2002. Man har tittat på elever i grundskolans år 9 och gymnasiets år 2 och jämfört de som uppger att de skolkat med de som inte gjort det vad gäller social bakgrund, drogvanor, annan kriminalitet samt skolanpassning. Resultatet visar att skolkarna som grupp var avsevärt mer kriminella än övriga elever, de var i högre utsträckning högkonsumenter av narkotika, de trivdes sämre i skolan och upplevde sig ha mindre kontroll över sin skolsituation än andra, de var oftare förekommande i fall kring mobbing, både som förövare och som offer samt uppgav att deras föräldrar hade mindre insyn i deras liv. Författarna sätter in dessa riskfaktorer i fyra förklaringskategorier. Familjerelaterade, skolrelaterade, kamratrelaterade och individrelaterade.

Författarna diskutterar utifrån dessa resultat skolkarna som grupp och åtgärder. De kommer fram till att skolk framför allt ska ses som en markör för ett associalt liv och inte som en berättigad protest mot en skola som inte är anpassad efter elevernas behov, något som bland annat Skolverket för fram i sin rapport ”Den hägrande framtid……?”(Skolverket 2000). Vidare skriver författarna att mycket talar för att skolk främst ska ses som ett tecken på en allvarlig problematik som har sitt ursprung i faktorer utanför skolan. Sist föreslår författarna två områden för insatser mot skolk. Dels preventiva åtgärder så som tidig kontakt med elever och vårdnadshavare, förstärkning och kontrakt samt drogförebyggande insatser och delsinterventioner mot pågående skolk såsom kontingent uppmuntran. Med kontingent uppmuntran syftar de till uppmuntran från till exempel mentor där mentorn uppmuntrar till prosocialt beteende och ger en direkt och tydlig återkoppling till elevens beteende i en given situation.