Att upprätthålla skolplikten?

I en artikel i Educational review (november 2008) går den brittiska artikelförfattaren Karen McIntyre-Bhatty igenom de senaste femton årens forskning kring skolk. Som nämnts i äldre inlägg på denna blogg finns det goda belägg för kopplingen skolk och låg utbildningsnivå, hög arbetslöshet samt ökad kriminalitet. Trots att det de senaste 25 åren forskats intensivt i Storbritannien kring varför elever skolkar och hur man ska minska frånvaron har ingen större minskning av skolfrånvaron kunnat noteras.


I Storbritannien har skolan, liksom i vårt land, i allt högre grad tagit på sig en fostrande roll från 1950-talet och framåt, en institution av socialt och moraliskt upprätthållande i landet. Eleverna kan ses som kuggar vilka formas i skolvärlden för att sedan tjäna landet på bästa sätt såväl ur ekonomisk och politisk synvinkel. Elevernas egna behov och intressen är med andra ord inte särskilt viktiga. Att statens angelägenheter går före de individuella barnens kan enligt McIntyre-Bhatty sprida en känsla av hopplöshet som i sin tur resulterar i skolfrånvaro. Artikelförfattaren pekar på att forskarna Dwyfor Davys & Lee (2006) funnit att frånvaro från skolan var direkt kopplad till känslan av att det sociala och ekonomiska systemets orättvisa. Den engelska skolan är klart inriktad på jämförelse och konkurrens mellan eleverna, med ständig testning och nivåindelning. Att en del elever tidigt får dålig självkänsla kommer nog inte som en överraskning. I det statliga brittiska skolsystemet finns inte heller den valmöjlighet som finns i det svenska att själv söka sig till en skola. De statliga skolorna konkurrerar inte med varandra och eleverna tilldelas en skolplats, vilken i all högre grad sker genom lottning. Föräldrar och elever kan med andra ord inte visa sitt missnöje med en skola genom att byta till en annan.


Den brittiska skolan tycks enligt McIntyre-Bhatty ha svårt att ge såväl elever i behov av särskilt stöd adekvat undervisning, men missar detsamma även hos särskilt begåvade elever. Gruppen av skolkare är inte homogen utan består av personer med många olika anledningar till att man inte går på lektioner. Faktorerna är de samma vi sett i andra inlägg på denna blogg: grupptryck, relationella problem med såväl personal som jämnåriga, missnöje med undervisningen, familjeproblematik, mobbning, inlärningssvårigheter…


Så hur har man försökt lösa frånvaroproblematiken från de då inte alltid optimalt fungerande engelska skolornas sida? Man använder, likt de svenska skolorna, skolplikten. De engelska skolorna har under de senaste femton åren i allt högre grad hotat med och i många fall startat juridiska processer för att stämma vårdnadshavarna för att de inte följt skolplikten. Ofta har dock skolorna dragit tillbaka stämningarna vilket fått resultatet av såväl vårdnadshavare som elever känt sig ”untouchable”. När elever med tvång hämtats till skolan har det i många fall lett till ett så utagerande beteende hos eleverna att de inom kort stängts av från skolan i väntan på annan placering. En sådan placering kan många gånger ta mellan tre och sex månader då eleven inte har någon skolgång alls utan istället får göra annat, t.ex. förkovra sig inom den kriminella banan.


Nu, efter en lång genomgång av det engelska skolsystemet, kommer vi till en av de saker som förvånade mig med McIntyre-Bhatty´s artikel: Det finns ingen skolplikt i Storbritannien. I the Educacion Act (UK parliament 1996) står det att läsa att föräldrar till barn i skolåldern ska tillgodose att detta får adekvat undervisning för sin ålder och förmåga. Dock kräver inte skollagen att eleven går i skola för att få denna undervisning. Skolk är olagligt, men att ta sitt barn ur en kommunal skola och istället undervisa det hemma är lagligt. Detta är något som alltfler skolledare upptäckt och idag är det många skolor som uppmuntrar vårdnadshavarna att ta sina barn ur skolan. På så sätt når skolorna högre resultat och får finare siffror att redovisa för den engelska skolinspektionen. I Sverige har hemundervisning förekommit men sedan 2010 har vi tillsammans med Tyskland de mest restriktiva lagarna kring hemundervisning i Europa.


Så hur går det då för de elever vars föräldrar tar dem ur skolan och undervisar dem i hemmet? Här kommer nästa överraskning från McIntyre-Bhattys artikel: skolbarn som är ständigt frånvarande från skolan är som vuxna överrepresenterade bland lågutbildade och ekonomiskt svaga. Däremot har det visat sig att skolbarn som undervisats i hemmet ligger före och på högre nivå än genomsnittliga skolbarn i samma ålder. McIntyre-Bhatty hänvisar till en studie där man sett att de många av de socio-kulturella faktorer som brukar användas som förklaring till skolk inte spelade någon större roll när det gällde resultatet av hemundervisningen. Såväl i fattiga som i medelklassfamiljer lärde eleverna sig mer och i snabbare takt än i skolan. En förklaring kan vara att man slapp jämföras vid hemundervisningen och fick en lugnare studiemiljö. Elever med olika former av inlärningssvårigheter kunde lära i egen takt och på ”sitt” vis. Begåvade elever kunde arbeta i sin takt och på sin nivå utan att behöva vänta in den övriga klassen. Dock undviker McIntyre-Bhatty att diskutera frågan om social träning med jämnåriga, något som kan bli ett problem om man undervisas i hemmet. De akademiska resultaten blir högre men hur blir den sociala förmågan?


McIntyre-Bhatty pekar i sin artikel på att man kan återföra en del skolkande barn till skolan genom rätt åtgärder, men att man också måste fråga sig om skolan verkligen är till för alla.
Och då är vi där igen: Ska skolan vara det enda alternativet? Utvecklingen har gått mot att vi går minst 12 år i skola (grundskolan samt gymnasiet) och i många fall ännu några år på högskola. För inte så många decennier sedan kunde man gå ut nionde klass och faktiskt börja arbeta inom industrin. Hur ska vi tänka nu när de okvalificerade jobben inte längre finns? För även i Sverige drabbas ungdomar av känslan av hopplöshet, av att vara kuggar i den stora samhällsmaskinen. Och då är det kanske svårt att motivera sig att gå på den där genomgången kring ”mekanikens gyllene regel” eller ”nationalismen under senare delen av 1800-talet”. En sak är säker: någon enkel lösning med en typ av åtgärd eller sanktion kommer inte att kunna lösa frånvarofrågan, varken på en högstadieskola i London eller i Säffle.