Rätten till utbildning - om elever som inte går i skolan

I Skolverkets rapport Rätten till utbildning – om elever som inte går i skolan (Rapport 309, 2008), tar man upp olika studier om ogiltig frånvaro. Syftet är att kartlägga omfattningen av, och orsakerna till långvarig ogiltig frånvaro samt att visa exempel på åtgärder. Rapporten sammanfattar bl.a. Annelis Jönssons metastudie Skolk – en forskningsresumé (1990). Hennes kartläggning omfattar 100 svenska skolor från 1950-talet t.o.m. 1980-talet. Tidigare forskning om skolfrånvaro ger viktiga kunskaper om orsaker till frånvaro, och vad man kan göra för att minska och förebygga en fortsatt negativ trend. Jag tänker främst lägga fokus på de förslag på åtgärder som nämns i rapporten, samt hur man kan arbeta förebyggande.

 

Rapporten visar att effektiva insatser för att motverka frånvaro är: täta kontakter och samarbete med föräldrar och kontroll på närvaron och tydliga rutiner för uppföljning. Detta gäller oavsett om eleverna har ströfrånvaro eller är långvarigt frånvarande. Vid det senare krävs även ytterligare insatser och exempel som nämns är: telefonkontakt på morgonen, elevvårdskonferenser, elevassistenter, kamratstödjare, mentorssystem, snabba reaktioner och åtgärdsprogram. Samarbete med elevhälsan samt institutioner som BUP och socialtjänsten, är viktigt när situationen kräver det. En annan aspekt som främjar närvaron är elevernas medbestämmande för att öka känslan av sammanhang och skoltrivsel. Den elev som varit frånvarande måste få ta igen det som förlorats i studierna annars finns risken att ströfrånvaron utvecklas till något mer långvarigt.

 

Det har visat sig att föräldrar och skola ofta ger olika infallsvinklar på orsakerna till frånvaron. Därför är det centralt att skolan utreder vilka de bakomliggande problemen egentligen är. Detta för att kunna sätta in rätt åtgärder. Enligt rapporten framgår det ”att skolan alltför snabbt bestämt sig för en lösning, som sedan inte visat sig fungera därför att det inte utretts tillräckligt vad som är problemet. Min uppmaning till skolledaren och klassläraren i ovanstående dilemma blir därför att man först bör fråga sig hur man utrett de bakomliggande problemen till skolkningen i klassen innan man beslutar om sanktionsåtgärder.

 

En betydligt nyare bok i ämnet skolk är Tillbaka till skolan – metodhandbok i arbetet med unga hemmasittande barn och unga (Gladh, Marie och Sjödin Krysmyntha, 2013). Jag har precis fått den i min hand och inte haft möjligheten att läsa den fullt ut ännu. Jag tar mig dock friheten att tipsa andra intresserade just för att den ger praktisk handledning kring hur man kan arbeta förebyggande. Författarna har bred erfarenhet som specialpedagog och kurator/psykoterapeut och tillsammans förenar de sina arbetsområden i en metod som de kallar ”Nyckelmetoden”. I bokens inledning beskriver författarna sin metod som entvärprofessionell samverkan. Metoden tar avstamp i det faktum att det psykosociala behöver det pedagogiska för att överhuvudtaget få till ett utrymme för samtal och att det pedagogiska behöver det psykosociala för att hitta rätt tajming och möjlighet att koncentrera sig på skolarbetet... där nyckeln är kvalificerad psykosocial och pedagogisk kartläggning (s8). Det här väcker i alla fall mitt intresse och min nyfikenhet och gör mig intresserad av att fördjupa läsningen av Tillbaka till skolan.